Två huvudsakliga teman i mitt musiklyssande har kunnat urskilja sig i vår. Dels har vi atmosfärisk metal som Alcest, Celeste, Rosetta, Rinoa och Year of no light. Dessa rör sig någonstans i gränslandet mellan post-metal, post-hardcore, sludge och black metal, i ett framväxande musikaliskt fenomen man skulle kunna sammanfatta som atmospheric metal. I grund och botten anar vi hur en inspiration från post-rock, en term som för övrigt färre och färre verkar vilja befatta sig med, börjar föra band med foten i olika metal-subgenres åt ett liknande håll.

Det andra temat är ambient techno eller intelligent dance music. Instrumental musik som även den är uppbyggd kring det atmosfäriska, men ändå kan inkorporera inslag från techno till att skapa en nästan släpig och drömliknande stämning. Den post-klassiska kompositören Rafael Anton Irisarris sidoprojekt The Sight Below och IDM-legenderna The Black Dog är exempel på detta.

Att båda dessa teman har framkommit så tydligt i vår är troligen på grund av vilken plats jag lyssnar på musiken. I höstas så ägnade jag mig åt studier hemma, medan jag i vår har suttit mycket på biblioteket. Vanligtvis brukar jag inte lyssna på musik när jag läser eftersom jag alltför ofta har funnit att det stör inlärningsförmågan. Det är främst sången men även ofta partier i låtarna som oundvikligen drar uppmärksamheten mot det audititiva stimulit, till nackdel för den visuella-symboliska processeringen. På biblioteket så tjänar dock musiken inte lika mycket som tillfredsställelse som att skärma av hörseln mot andra mer störande ljud. Mobiler ringer, folk diskuterar sina gruppuppgifter, etc.

Kompromissen blir då musik som kan överrösta utan att överraska, vilket då kanske atmosfärisk metal fungerar hyfsat med och ambient techno fungerar utmärkt med. Då den senare är instrumental och ofta minimalistisk kan den användas som ett soundtrack för att sjunka djupt in i ett stycke text, medan atmosfärisk metal är mer högljudd och därmed stänger ute bättre. Viktigt är dock att det knappt går att höra vad som skriks, utan att vokalistens output mer används som ett instrument i mängden istället för att användas för att i första hand kunna förmedla något symboliskt med texterna. En sorts inverterad Freud, som tydligen var helt ointresserad av musik som inte berättade en historia. Vanligtvis får man dock googla lyrics innan man ens kan urskilja orden, så det är som det bör.

Internet Hate Machine är igång igen. Christopher Kullenberg undrar hur man ska hantera de negativa aspekterna av internets öppenhet, som tillåter sorgetroll att härska fritt i kommentarsfälten. Ska man vara tvungen att välja mellan att stå ut med hat å ena sidan, eller tystnaden från ett avstängt kommentarsfält å den andra? Lösningen går som så många andra gånger att koda.

If you’re tired of moderating readers’ comments on your blog, stop doing that and let your readers decide which comment deserves to be shown.  If you’re getting outrageous comments on your blog, don’t get too  angry yet. Let’s see how many readers feel the same.

Numera finns ett flertal plugins till Wordpress som tillåter läsarna att själva rösta om vilka kommentarer som ska visas. Citatet kommer från pluginet Comment Rating av Bob King som är nyligen installerat på denna blogg. Det hela bygger på samma princip som Reddit använder, genom att låta användarna själva välja vilket innehåll som ska visas högst upp. Om just detta plugin använder “lower bound of Wilson score confidence interval for a Bernoulli parameter” har jag inte hunnit kika på än, men det är en sekundär fråga.

När hatmaskinen är igång brukar det trots allt vara ett fåtal sorgetroll som står för kräkset, medan resten försöker städa upp så gott det går. Det kan vara så enkelt att läsarna själva kan stänga av hatmaskinen och dessutom se till att kommentarer som tillför något bra får den uppmärksamhet dom förtjänar. Kommentarssystem som tillåter omröstning är ännu ett välkommet steg mot ännu mer användargenererat innehåll och interaktivitet på internet. För ett intressant exempel på mer byggande så föreslår jag ett besök av subredditen /ideasfortheadmins som formligen sprudlar av kreativitet.

Människor kan nu skriva på dator utan att använda sitt tangentbord, med ett brain-computer interface. Genom att fokusera på bilder av ord kan personer med elektroder inopererade i hjärnan välja vilken bokstav man vill skriva. Detta kräver dock kraniotomi där man placerar elektroderna direkt på ytan av hjärnan, som sedan läser av den elektriska aktiviteten från nervcellerna som fyras av.

Detta är bara ett av många framsteg nyligen inom forskningen om nästa generation interfaces för interaktion mellan människa och maskin. De flesta studier inom BCI utförs med EEG (elektroencefalografi) där elektroderna placeras på skalpen, vilket medför att signalen blir otydligare men kräver å andra sidan inte ett kirurgiskt ingrepp.

Fördelen är att kirurgiska BCI potentiellt kan kommunicera med hjärnan direkt, medan icke-kirurgiska är en envägslänk från hjärnan till hårdvaran. Vid den senare modellen sker datorns utmatning genom exempelvis skärmar så har den förstnämnda modellen den potentiella möjligheten att interagera med delar av hjärnan direkt, istället för att gå omvägen via extern påverkan av sinnesorganen.

Det är väl här ungefär som en av de mest strikta definitionerna av en cybernetisk organism tar vid. Där avfärdar man nutida biomedicinska teknologier som hörapparat, linser och glasögon som uppfyllda kritier eftersom de inte inkluderar syntetiska feedbackmekanismer. Där skulle nog dock moderna pacemakers och insulinpumpar kunna placeras, och utan vidare ett BCI.

Ett annat perspektiv får vi genom Andy Clarks cyborgdefinition som tar sin utgångspunkt i människans kognitiva förmåga att använda verktyg. Människor är cyborgs — inte för att vi sammanför kött med sladd, utan snarare på ett mer grundläggande sätt genom att vara teknologiska symbionter. En människa går inte att på ett meningsfullt sätt reduceras till en vandrande köttklump, utan vi bör istället ta hänsyn till hur vårt tänkande sker i form av en interaktion mellan både biologiska och icke-biologiska system.

Hjärnan ingår i relationer med dessa system, som då inte nödvändigtvis behöver utgöra biomedicinska implantat, utan våra kognitiva aktiviteter smälter samman lika mycket genom användningen av penna och papper. Exempelvis kräver svårare matematiska uträkningar att hjärnans närminne avlastas genom något hjälpmedel, men oavsett om det då är en räknesticka, miniräknare eller avancerat datorprogram så ingår hjälpmedlet i ett system som möjliggör en mer avancerad form av abstrakt tänkande än annars skulle vara möjlig.

Detta är såklart mer aktuellt än någonsin i en värld där man allt mer måste utveckla strategier, både kollektiva och individuella, för att sålla bland all tillgänglig information. Och när vi då närmar oss en teknologi med bärbara datorer, ubiquitous computing och sociala mjukvaruagenter så blir gränsen mellan hjärna och verktyg alltmer otydlig. På samma sätt som hjärnans omedvetna mentala processer inte “används”, utan istället utgör en del av medvetandet som en emergent process, så blir gränsen mellan en person och den alltmer interaktiva teknologin svårare att dra.

Men den gränsen var då utifrån detta perspektiv rätt svår att dra redan innan inblandningen av brain-machine interfaces. Ny teknologi utgör kulmen av en lång trend, så istället för post-humanistiska utläggningar om att teknologin håller på att förändra det mänskliga tillståndet så är det lönt att ha i åtanke att detta inte är ett nytt fenomen. Människan har varit cyborgs redan från början.